”Kapitalismen som religion”

I ett oavslutat arbete, i ett fragment författat för över 100 år sedan, skriver Walter Benjamin om kapitalismen som religion, inte som en religiös inriktning bland andra, utan som det övergripande perspektivet som tillika är den moderna människans bestämning, hänvisad till ett liv av staplande av skuld, på skuld, ett tillvaro utan nåd, en tillvaro utan drömmen om befrielse från alla skuldkänslor. Benjamin skriver:

”För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans reve et sans merci. Det finns här ingen ”vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av all möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan som skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit hållet skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förtvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde.”

Man kan, hundra år senare, inte annan än att le igenkännande – Benjamins tankar för oss rakt in i vår egen tid, som verkar vara präglad av en stabil instabilitet, att de kriser kapitalismen gång på gång skapar, är den moderna människans vardag. Den sociala praktik som är förbunden med kapitalismen som system, ett samhälleligt skuldmedvetande, är även ett skuldmedvetande som är internaliserat hos den enskilde, som i sin tillgriper gamla beprövade religiösa liturgier för att öka den egna skulden inför den nya tidens store Gud: Pengarna. Det som skiljer den kapitalistiska religionen från exempelvis kristendomen, är det faktum att när den senares Gud offrar sig för mänskligheten, kvittar skulden på ett kors, verkar möjligheten att kapitalismen skulle offra sig själv för människorna som helt absurd – istället är det människorna som skall offra sig: man tvingas lämna hus och hem eftersom lånen hopar sig, man kickas från en arbetsplats på grund av en aktiekurs skjuts i höjden genom uppsägningar, man betalar högre bankkostnader för att banksektorn skall hållas igång, även om den själv är orsaken till krisen, man offrar för kapitalismen för att blidka marknaden, så att den inte skall bli arg, som en gammaltestamentlig Gud, vars dom faller hårt över de som inte vill göra dylika offer. Marknaden kräver att vi ber för den, att vi försänker oss i still bön och upprepar ett gammalt mantra: Förlåt oss inte för våra skulder, som vi inte förlåta dem som oss skyldiga äro.
Detta är en ”paradoxal tro”, eftersom erfarenheten gång på gång visar att kapitalismens kriser inte löses av mer kapitalism, utan av något radikalt annorlunda. Ändå måste vi tro, trots allt. Kapitalismen vänder sitt ansikte mot oss, och ger oss frid. Kapitalismen är vi, vårt ansikte.

Men, även detta förhållande går att förändra, på ett sätt eller annat.

Alexander Öhman