Marius Kraufvelin: Hur bota fascism och rasism? Samband mellan trygghet och äkta ekonomisk vänsterpolitik

De senaste decennierna har rasismen, eller åtminstone den högljudda rasismen, av allt att döma, ökat.

När de nordiska samhällena ekonomiskt var som bäst stod de (om 0 är planekonomi, 5 blandekonomi och 10 marknadsekonomi) kring 5.5-6, för det var trots allt en kraftigt reglerad marknadsekonomi, men idag är de dessvärre vid 7 eller åtminstone närmare 7. Allra störst har högervridningen varit i Sverige: länge var man Nordens jämlikaste land men numera är man ekonomiskt sett Nordens ojämlikaste land.

Ekonomiskt har allt gått högerns, eller åtminstone center-högerns väg, i hela västvärlden under de senaste decennierna. I Norden har vi (och i synnerhet i Sverige) som sagt haft en välfungerande blandekonomi. Den finska socialdemokratin var alltid mer mittenriktad i och med att man oftast regerade med det (på den tiden) socialkonservativa Centerpartiet. På det sättet kunde dock Folkdemokraterna, som bestod av kommunister och socialister, växa sig till ett stort parti. Även i resten av västvärlden hade politiken ekonomiskt sett en betydligt större social dimension än nu.

I Sverige hade socialdemokratin, oftast med just kommunisternas (som oftast klarade den svenska fyraprocentsspärren med nöd och näppe; de socialister som stödröstade på dem kallades skämtsamt för ”Kamrat 4”) stöd, en egen majoritet från andra världskriget till 1976. Dock fanns det många socialister i det, många sätt folkdemokratiska, på den tiden 40-50%:s partiet Socialdemokraterna.

T.o.m. Folkpartiet, som deras högerliberala parti Liberalerna hette ända fram till 2015, använde sig i valet 1976 av devisen ”Sociala reformer utan socialism”. Det var sannolikt delvis valfläsk i hopp om att locka över högersossar – kanske de t.o.m. var desperata – men att ett borgerligt eller ens småborgerligt parti överhuvudtaget skulle gå till val på en sådan slogan har känts otänkbart i decennier. Idag skulle t.o.m. denna snälla kapitalism, socialliberalism, snarare upplevas vara vänster än höger, även ekonomiskt. Den står ju väldigt nära socialdemokratins högersida. Så som den nordiska socialdemokratin accepterat kapitalismen känns meningen ”sociala reformer utan socialism” åtminstone stundvis som vänster om de flesta av dagens sossar!

Men vad är egentligen fascism? Vad är egentligen antifascism? Antifascism handlar kort och gott om alla ideologier som försöker bekämpa fascism och nazism.

Och fascism, då? Jo, auktoritär diktatur och att alla människor inte är lika värda.

Jag tycker mig nämligen se, åtminstone nästan, lika mycket fascism i den vanliga högerpolitiken med allt dess klassförakt, inte bara i högerpopulismen och (det vi kallar för) högerextremismen. Visserligen förtrycker de inte politiskt oliktänkande eller förespråkar elitstyre i sig (anonyma högertroll är trots allt en försvinnande liten del av befolkningen) men de förespråkar en elitistisk politik när de tycker att kapitalintressen, och ibland t.o.m. staten, men inte välfärden ska gå före människorna. I och med att högern förespråkar skattesänkningar, som främst gynnar de rikaste, vill de ha en politik som ökar klyftorna mellan människor såväl som klyftorna mellan könen, och därför ser jag även en viss chauvinism i det. Enligt mig är nyliberalismen bara en finare variant av fascism, men precis lika farlig oavsett.

Många av de ”vanliga” högerpolitikerna förespråkar förvisso en generös invandringspolitik, ibland t.o.m. fri invandring eller åtminstone fri arbetskraftsinvandring, och öppna gränser. Men samtidigt tycker de att de ökande klyftorna rentav är önskvärda, och skulle inte vilja bo i invandrartäta, ”fattiga” stadsdelar. Klart att en konservativ arbetare provoceras när en högerpolitiker talar till folket om att ”öppna era hjärtan” för invandrarna, som Sveriges förre högerledare och statsminister Fredrik Reinfeldt en gång gjorde, när han knappast själv skulle vilja ta emot invandrare i sitt hem, bo i de invandrartätaste kvarteren eller skulle kunna tänka sig att skära i sin skyhöga lön, och inte heller ser problemen med segregationen och ökande klyftor.

Med mitt handikapp, Aspergers syndrom, tar jag även allt så bokstavligt. Följaktligen störs jag lite av begreppet ”högerextremism” när den vanliga högerpolitiken i de flesta fall, ekonomiskt sett, är minst lika extrem. Det finns egentligen gott om andra väldigt otrevliga ord man kan använda om rasister, fascister och nazister istället. För mig är marknadsfundamentalisterna de högerextrema.

Med det sagt är ju givetvis värdefrågorna lika viktiga som de ekonomiska. I Norge och Danmark talar man om såväl ekonomisk som värdepolitisk vänster och höger. Det är klart att jag står närmare gröna socialliberaler (men INTE nyliberaler) än många vänsterkonservativa. För ja, man kan vara vänster ekonomiskt men värdekonservativ, säger jag som är värdeliberal.

Jag tror faktiskt, hur konstigt det än låter, att den ekonomiska högervridningen är det som mest av allt har gött ”högerextremismen” i form av Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, et cetera.

Den konservativa delen av arbetarklassen upplever ofta att det endast finns högerliberal eller högerkonservativ politik att välja på, och väljer därför att rösta konservativt. Så har fallet egentligen varit i alla tider i USA där alla samhällsklasser röstar närapå 50/50 fast Demokraterna (bortsett från Sanders och några enstaka till) är höger och Republikanerna ultrahöger.

Skulle vänstern bli mer radikal i de ekonomiska frågorna skulle konservativ arbetarklass kanske t.o.m. kunna lockas tillbaka, utan att vänstern ens skulle behöva tumma på identitetspolitiken.

Vi bör dock även ändra våra värderingar och sluta se lyckan i materiell konsumtion bara för konsumtionens skull samt sluta tävla och jämföra oss med andra, men kriser brukar trots allt göra oss mer solidariska. Efter andra världskriget minskade ju klyftorna i hela västvärlden i decennier. Nu är EU-genomsnittet lika ojämlikt som USA på 70-talet, då även USA var som ”minst ojämlikt”. Det om något borde få varningsklockorna att ringa.

70-80% av folket säger sig vilja ha minskade klyftor.

Gör politikerna inte det, utan fortsätter med ”business as usual”, d.v.s. samma gamla nyliberalism, eller åtminstone nyliberalisering (man måste tyvärr ge högern att Norden inte är fullständigt nyliberalt än, men nyliberaliserat åtminstone och det är redan alldeles tillräckligt), ja, då kommer hatet, motsättningarna, och rasismen att fortsätta gro. Man bekämpar inte högerextremismen med en ekonomiskt högerextrem politik, man göder den. Då återuppstår (den mindre dolda) varianten av fascismen igen, vilket den förvisso redan gjort, men då kommer den ännu mer att breda ut sig. Det kanske t.o.m. leder till utbredd nynazism och t.o.m. ett tredje världskrig, eller åtminstone att den halvfascistiska politiken i Polen och Ungern blir det nya normala. Rent ekonomiskt förs det, i internationell jämförelse, en relativt socialkonservativ politik där inkomstklyftorna är inte mycket större än i Finland.

Det är därför jag tycker att anständighet och medmänsklighet, åtminstone delvis, handlar om höger och vänster. Många, framför allt centristerna själva, tror ju att vi ska dra politiken mot mitten för att mittenlösningar är de som de flesta kan acceptera. Men det går ju alltid att pressa mitten vänsterut 😉 Det är ju blandekonomi, eller åtminstone mer blandekonomi, som är den verkliga mitten 😉

Jag tror faktiskt att vänster-, eller snarare center-vänsterpolitik, är det som de flesta kan acceptera. Och därmed även den största garanten för antifascism och mot fascism.

För på den (mer) socialdemokratiska tiden kände folk sig tryggare, och nästan ingen röstade på rasister.

Ju tryggare folk är, desto bättre samhälle skapar vi.

I ett tryggt och jämlikt samhälle är det väldigt få som går omkring och hatar.

Källor:

https://www.ziltendorf.com/service/Rezepte/DDR/preise.htm

https://www.theguardian.com/commentisfree/2009/nov/08/1989-berlin-wall

https://news.cision.com/se/lo/r/7-av-10-svenskar-vill-se-minskade-klyftor,c2040862

Lämna en kommentar