För inte så länge sedan var det ännu norm att vara antifascist. Nej, det var självklart att man var antifascist. Det var inget vanligt eller nån besynnerlig “tolkku” att vara mitt emellan antifascist och fascist, utan om man positionerade sig så var man sannerligen suspekt och högst antagligen med fascistiska sympatier. Såklart fanns det dom som var hårdare på att aktivt kämpa mot fascismen och dom som annars bara var antifascister, men mellan dessa fanns det ingen egentlig klyfta. Det fanns antifascister och så fanns det dom som var lite “viri viri tööt tööt; sådana bemöttes med ett sorgmodigt skratt eller en axelryckning – om dom nu inte var så mycket viritööt att dom var våldsamma eller farliga. Nu kan man ju inte riktigt att skratta mera – för det första så har vitsen blivit helt för gammal, och för det andra finns det helt för jävla många som inte förstår skämtet och gör sig till en del av det stora och banala skämtet.
Vi har också fått ta emot den enorma vågen av anti-antifascism. Som om antifascisterna vore källan till konflikterna, som om de vore det egentliga problemet. Fascister och anti-antifascister har ju blivit så kramgoa kamrater att man får spyor upp i halsen( åtminstone upp dit – man kan ju lyckas svälja det). Om en fönsterruta går sönder så är det värre än att folk använder all sin energi till att förespråka det värsta och nedrigaste som mänskligheten har uppfunnit. Förutom ananas på pizza. Vad säger det om kapitalismen och nyliberalismen som nu styr världen(mot helvete)? Att folk står där och gapar om krossade fönsterrutor och egendom som det värsta helgerånet? Att personlig egendom(eller en firmas egendom!) är så heligt, att om man skymfar det så känns attityden som ”Korsfäst bara, vad än den där andra står för så kan det inte vara värre än det där”. Det överträffar alla andra synder och hemskheter. Också det är skrämmande, för det tycks så stora massor av folk vara eniga om. Eniga om att en antifascist förtjänar den gradens demonisering att en fascist är helt ok jämfört med det bara han inte har sönder något som en privatperson eller ett företag äger. Spräckta skallar är också förståeligt om där fanns “provokation” bakom. Och offentlig egendom är inte lika farligt det heller, det är ju ändå bara sånt som socialister och kommunister har pruttat fram. “Låt bara bli att fixa den förstörda gemensamma egendomen med mina skatteören, annars ska ja fly och fuska med mina egna skatter ännu mera och med gott samvete.” Yäk.
Jag tycker där nu var tillräckligt med -ismer för en så här kort text, jag lovar att sluta med dem. Om nån nu en gång för alla har bestämt sig att aktivism = extremism… där gick det löftet upp i rök direkt, och nu byter vi berättare för gott… till en riktig “tolkku mitt-emellan” människa: och ingen skillnad hurdan den är och vad den vill uppnå. Extremhöger är extremvänster och ifall allt utom den heliga status quo är extremism så krävs det säkert ganska grymma åtgärder för att rubba den övertygelsen. Alla andra utom vi här i våra trygga nästen som inte bryr oss är terrorister hela bunten, oberoende av vad de kämpar för: det viktiga för dem är bara att härja och ha sig. Den senaste tiden har det varit fler och fler terrorister, så det är snart dags att bygga högre skyddsmurar med taggtråd och vakttorn runtom nästet.
Dessutom så börjar det ju vara mycket suspekt ens att ha sympatier för antifascism. Alla som lutar mot vänster har ju det, så därmed är de samma shack allihop – anarkokommunister som vill hela störta samhället och samtidigt höja mina skatter till 95%, hur det nu sen än går ihop. Ja, ja, jag vet att det inte går ihop, men det förstår dom ju inte själva heller, när de ju bara vill härja och ha sig. Det är så häftigt att vara rebell. Det var jag också i min ungdom, sen blev jag en god människa som bär hela världen på sina axlar eller skuffar den åtminstone framåt med min ölmage. Jag är inte bitter, jag är vis!
Åbo Gröna Vänster 