Denna söndagmorgon visade termometern minus 5, min väggranne spelade sin favoritmelodi på piano och jag lyssnade på en radiorecension av ”Susan Sontag Reborn: Journals & Notebooks, 1947 – 1963”. Boken publicerades i början av detta år och är, som namnet avslöjar, en samling av Sontags tidiga dagboksanteckningar, sammanställda av plock ur hennes hundratals anteckningsböcker som bland annat innehåller mängder av listor på allt hon måste se, måste läsa, måste göra, måste hinna tänka på under sitt liv.
Allt skrivande, allt skapande, allt samlande är på ett eller annat sätt en metod för att begripliggöra och förstå, och således hålla det kaos som världen är på avstånd. Även om det man eftersträvar med ett konstverk är att förvirra och förvränga så har man, på ett eller annat sätt, gett en bit av världen begriplig form genom att gestalta den i musik eller text eller bild. Man väljer en färg, väljer ett ord, väljer några ackord, och klick klick, svissh svissh, strumm strumm – där finns det på pappret eller skärmen eller i mp3-format. Något flytande har samlats ihop, något kaotiskt har fått form.
Varje gång man samlar drar man gränser, väljer och väljer bort. Det jag råkar skriva ner i mina anteckningsböcker är ofta godtyckligt – det beror på vilken dag, vilken minut, vilken stund jag råkar ha en penna i min hand, sitta vid en dator, hitta en tidsöppning för att notera något som rinner förbi – men utan dessa böcker skulle min värld vara outhärdlig. Trots att jag inte hyser ambitioner att fånga varje viktig tanke eller känsla i ord så behöver jag illusionen av att jag kan samla ihop en liten del av världen och stoppa ner den i min väska. Detta är jag, här finns mitt liv.
Att organisera sig politiskt kan, liksom skrivande, vara ett effektivt sätt att hålla kaoset på avstånd. Behovet av att förklara och förstå kan lätt resultera i en politik som målar upp en svartvit värld, kategoriserar och simplifierar, konstruerar ett system innanför vars ramar alla svar kan hittas och allt kan göras fattbart. Politik föds ofta ur kaos, och valet att organisera sig handlar trots allt, som skrivande, alltid i någon mån om att skapa ett ramverk inom vilket saker görs begripliga och meningsfulla.
Men valet att engagera sig och skapa ett sådant ramverk – en politisk organisation, ett politiskt parti, en aktivistgrupp – kan också innebära valet att ställa de besvärliga frågorna, valet att kritiskt granska samhälleliga processer och valet att söka efter nya begrepp och nya ord för att låsa upp kategorier. Susan Sontag höll sig på ytan genom att gestalta saker i text, och kanske var det just därför hon kunde engagera sig på så många politiska arenor och uträtta så mycket fantastiskt utan att ge vika under världens hopplöshet – trots att hon bevittnade den på nära håll. Man behöver skapa (illusoriska) fasta punkter för att kunna orientera sig i råddet. En politisk grupp kan således, i bästa fall, vara ett redskap med hjälp av vilket man vågar se kaoset men väljer att inte låter sig dränkas av det, skapar forum för att öppna och kritisera snarare än att låsa och förenkla, ställer den obekväma frågan snarare än att erbjuda en allomfattande förklaringsmodell.
Hannah
Åbo Gröna Vänster 