Effekter av privatiseringar

Effekter av privatiseringar

I början på 1900-talet grundades ett stort antal olika statsägda bolag i Finland. Från ett social- och näringspolitiskt perspektiv var det viktigt att ta över marknader där den privata sektorn inte kunde eller på grund av stora risker inte ville starta egna företag. Dessa statsägda bolag blev ett sätt att utnyttja Finlands råvaror, att förbättra samhällsekonomins infrastruktur, att åstadkomma och upprätthålla självförsörjningsberedskap och att försäkra finländsk finansiering av företagsverksamheten. Staten satsade alltså på vardagliga tjänster som var nödvändiga i ett nyblivet självstädigt land. Exempel på dessa är Telegrafverket (nuvarande Teliasonera), Imatran Voima, Neste Oil, Postverket, Outokumpu, Rautaruukki, Rundradion och många fler.

I slutet på 1980-talet hade tankesättet om statligt ägda bolag dock ändrats. Man ansåg att staten redan hade byggt infrastrukturen och grunden för industrin fanns, så man ville utvidga ägarskapet av bolagen för att kunna säkra bolagets kapitalinkomst samt konkurrenssätta marknaden. Samtidigt, när man år 1992 ansökte om EU-medlemskap, ville man komma närmare en västeuropeisk nyliberalistisk ekonomi. Så man lyssnade på Internationella valutafonden IMF om privatisering och sålde stora delar av statliga aktier.

Idag har den finska staten avstått från bestämmanderätten eller innehavet från 23 olika företag sedan år 1990. På grund av privatisering blir ett företag tvunget att täcka driftskostnader med intäkter från affärsverksamheten, då den annars riskerar gå i konkurs. Då priserna tidigare reglerats av förvaltningsorganisationer blir det nya företaget en produkt- och försäljningsorganisation. Detta gäller också för de företag där staten innehar över 50 % av aktierna men företagen innehar ett resultatansvar, d.v.s. exempelvis Posten och Statens Järnvägar. Den minskade kontrollen av statliga företag har endast gynnat vissa i vårt samhälle. Inkomstklyftorna sköt i skyarna i mitten av 1990-talet, samtidigt då man började massprivatisera finska bolag. År 1990 var inkomstskillnaderna mellan de 10 % minst bemedlade och 10 % högst bemedlade ungefär 17 000 €. I dagens läge är skillnaden ungefär 26 000 €. Problematiken i de privata företagen är att de själva kan justera priserna enligt sin vilja. Privata företag har ett måste att gå på vinst, och blir därför ofta tvungna att höja sina priser.

Samtidigt som inkomstklyftorna ökar växer också arbetslösheten. Statistikcentralen visar att arbetslösheten ökat från 3,2 % år 1990 till 8,2 % år 2013. Detta är också något som hör till det nyliberalistiska tänkandet, att det skall finnas en mängd arbetslösa i ett samhälle. Privata företag måste prioritera vinsten, framför konsumentens behov.

Då statliga bolag privatiseras är det medborgarnas gemensamma egendom man säljer. Stora bolag som såldes i Finland i början på 90-talet var Stora Enso, Valmet, Kemira, Outokumpu, Fortum, Veitsiluoto, Rautaruukki och arbetshälsovården. Endast på grund av att staten sålde Fortum (fusionen mellan Neste och Imatran Voima) har staten förlorat 12 miljarder euro, grundat på dagens börspriser. Staten sålde Fortum för 1,635 miljarder euro. Efter det har Fortum delat ut dividender för sju miljarder euro, var av 3 miljarder euro har gått till privata ägare, som alltså nu har dubblat sina pengar efter Fortum affären. Samtidigt som Imatran Voima, ett statligt bolag, sålde billig el till medborgarna, har Fortum nuförtiden ett lagstiftat resultatansvar, och måste gå med vinst varje år. Sedan affären skedde har elpriserna dubblats.

Privatiseringar har alltså lett till flera orättvisor i vårt samhälle. Fabriker och bolag som byggdes upp av folket till folket har sålts i samband med den stora privatiseringsboomen och svåra ekonomiska tider efter dåliga politiska beslut. Med det nyliberalistiska tänkesättet skall man i dagens läge endast privatisera. Problemet kommer när man går för långt. Vi hade redan en bubbla som sprack år 2008 – en stor ekonomisk kris där privata företag och banker förde in världen i en lång depression. Då var det skattebetalarna som betalade för den krisen.

Men var slutar privatiseringen? Kan man privatisera i all oändlighet, och försöka få staten att bli obefintlig, försöka få ner dess makt så mycket att den inte mera kan agera mot företag? Så ser det ut idag. Idag diskuteras ett avtal vid namn Transatlantic Trade and Investment Partnership TTIP, som är ett avtal mellan EU och USA. Med det vill man skapa världens största frihandelszon, där en kvalitetssäkerhetskontroll räcker för att produkter skall få tillgång till båda marknaderna. Samt, göra det möjligt för företag att stämma stater i en domstol som står över de statliga domstolarna. Detta ifall staten inför begränsningar som kan hota ett företags vinst. Redan nu har Vattenfall stämt den tyska staten, och Phlip Morris har stämt Australien.

Det är en skrämmande tanke att privatiseringar som leder till stora världsföretag kommer att ta över världen, kommer att ta över demokratin.

Axel Sandell


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s