Ylva Perera: Om kålsoppa och kapital

”Säg något om torg som får oss att samlas / Säg något om självförsvar som inte kan bestraffas / […] Säg något om kålsupare som aldrig ska passera.”

Det är märkligt hur snabbt kålsoppan uppenbarar sig när man försöker prata om fascism och antifascism. Citatet ovan är hämtat ur poeten Athena Farrokhzads dikt ”No pasarán”, som skrevs 2014 och publicerades i tidningen Sydsvenskan. Dikten uppmärksammar en antifascistisk demonstration som veckan innan samlat över 10.000 deltagare i Malmö, för att markera motstånd mot att fyra antifascister skadats allvarligt i en högerextremistisk attack.

Att Farrokhzad tar upp kålsupare är en tydlig kritik av en återkommande retorik när fascistiskt våld diskuteras. Knappt har man formulerat ordet ”högerextremism”, innan någon hurtigt flåsar ”och vänsterextremismen, då?” Det skulle kunna läsas som en sund strävan efter nyansering, eller rentav självkritik, men oftast tenderar resultatet bli det motsatta. Nämligen ett befästande av en svartvit dikotomi, med den ”neutrala objektiviteten” i mitten som självklar gyllene medelväg.

I april 2020 publicerade inrikesministeriet i Finland sin årliga lägesrapport över vad de kallar ”våldsam extremism”. Syftet är att kartlägga vilka grupperingar i Finland och Europa som utgör möjliga säkerhetshot. Här framkommer det som länge varit känt: att högerextremismen finns i hela landet, och att de utgör den största säkerhetsrisken i vardagen.

Samtidigt betonar Inrikesministeriets utvecklingschef Tarja Mankkinen att högerextremism i sin tur föder vänsterextremism, med hänvisning till att vänstergrupperingar ordnat motdemonstrationer vid högerextremistiska (och fascistiska) tillställningar. Det som är påtagligt med retoriken är att vänsterradikala – specifikt nämns anarkism och antifascism – framställs som ett hot i sig, inte som ett sätt att motverka den hotbild som högerextremismen utgör.

Rapporten har kritiserats för att ”extremism”-termen inte är samhällsvetenskapligt grundad, och för att den under ”våldsbejakande extremism”-kategorin även listar grupperingar som Elokapina (den finska falangen av klimatrörelsen Extinction Rebellion), vars ideologi uttryckligen är icke-våld. En rörelses ideologi behöver förstås inte automatiskt överensstämma med dess praktik, men det strider mot ministeriets egen logik att inkludera grupperingar som varken ideologiskt eller empiriskt uppvisar våldsamhet, om det är det man säger sig kartlägga.

Jag menar inte att antifascistiska demonstrationsmetoder eller aktioner aldrig kan ifrågasättas – att påstå något annat skulle vara att tro att en viss ideologi gör människor ofelbara, och det om något är en suspekt tanke. Ur anarkistperspektiv skulle det dessutom vara märkligt om en statlig myndighet älskade ens verksamhet, eftersom anarkism som kramas av staten knappast längre kan klassas som anarkism.

Men, som forskare i antifascism och litteratur fascineras jag främst av vilken bild av antifascism som inrikesministeriets rapport målar upp. Även om fascist helt tydligt inte är något som en finländare oifrågasatt kan kalla sig – det blev tydligt när Finsk Ungdoms Toni Jalonen presenterade sig som fascist tidigare i år – verkar det nästan lika känsligt att definiera sig som det motsatta, nämligen antifascist.

Det är strikt taget lite märkligt, för om vi är överens om att fascism är dåligt borde vi väl också kunna enas om att antifascism är bra? Eller i alla fall hade man kunnat förvänta sitt att inrikesministeriet, som öppet uttryckt oro kring den ökade högerextremismen i landet, skulle se det som positivt att det finns grupper i samhället som vill motarbeta den trenden. Nu får man främst intrycket att de tycker det är irriterande – och det i sig är värt att fästa uppmärksamhet vid.

Med historiens facit på hand är det lätt att få de flesta i Finland att hålla med om att antifascism hade varit en rimlig hållning gentemot Hitler, Franco och Mussolinis regimer. Däremot är det, när man studerar texter från 1920-, 30-, och 40-talet tydligt att långtifrån alla tänkte så när det begav sig, och inte bara på extremhögerkanten. Det fanns många moderata (med)borgare som beundrade Hitlers projekt. Att tro att vi skulle ha en inbyggd aversionsklocka mot fascism är således fåfängt – det gäller även för folk på vänsterkanten – och därför säger det sig självt att vi inte bara kan luta oss tillbaka och lita på att vi står på det godas sida.

Mot bakgrund av detta skulle det vara tacksamt att läsa inrikesministeriets val att ta avstånd både från fascismen och från dess motståndare som ett misslyckande att genomskåda sin egen roll i fascismens framväxt. Som ett moraliskt tillkortakommande, eller en form av självbedrägeri. Men jag tror inte det är hela sanningen, det är att tillskriva staten för mycket psykologi. Istället handlar det troligen om mycket krassare motiv. Som pengar.

Vad som blir tydligt när man bekantar sig med inrikesministeriets rapport är att ur deras perspektiv är det inte fascistiska ideologier och tendenser som är hotet, utan våldsamma aktioner, oberoende av vilka motiv de har. Det är också specifikt utomparlamentariska aktivisters våld som oroar, inte våld som t.ex. utförs av väktarfirmor, polis eller stater (rätt mycket uppmärksamhet läggs på samarbeten mellan vänsteraktivister och kurdiska grupperingar som protesterat mot Turkiets ockupationspolitik). Att Finland själv begår våld genom att deportera asylsökande, bedriva vapenhandel och främja miljövidriga företag är inte med i ekvationen.

Varför? Kanske för att statligt sanktionerat våld ses som antingen nödvändigt, eller rentav (i fråga om handel) vinstdrivande, medan det utomparlamentariska våldet föder ovälkomna utgifter. Det blir dyrt när högerextremister begår våldsbrott, men det är också dyrt att skicka ut extra poliser för att bevaka två demonstrationer i stället för en när antifascister ordnar motdemonstrationer. Alltså framställs medborgaraktivitet av detta slag hellre som problematiskt, som något som hotar demokratin, istället för att ses som en del av ett demokratiskt samhälles påverkansmöjligheter.

Demokratin i sig kan inte garantera skydd mot fascismen, det vittnar både historien och nuet om, men att låta ekonomisk effektivitet väga tyngre än kampen för att motarbeta dem som vill införa totalitärt samhällsskick riskerar paradoxalt nog att ge den ekonomiska effektiviteten en närmast totalitär position. Detta sägs inte rakt ut i rapporten, där pratas om att skydda medborgare, men frågan är ju om ett samhälle som misstänkliggör antifascism i längden är tryggare än ett som inte gör det.

Det enda som inrikesministeriets val att framhålla dikotomin högerextremism-vänsterextremism med säkerhet tryggar är de högerextremas trovärdighet, genom att anamma deras egen retorik om att de som motsätter sig högerextremism är våldsamma radikaler, inte människor som agerar utgående från solidaritet och självbevarelsedrift. Det om något är en farlig kålsoppa att svälja. Den kunde med fördel spottas ut.

Ylva Perera, doktorand i litteraturvetenskap inom projektet ”Den finlandssvenska antifascismen”

Källor

https://www.hbl.fi/artikel/hatretorik-kan-leda-till-vald-varnar-rapport-hogerextrem-verksamhet-finns-i-hela-landet/


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s